Vi fick i uppdrag att iaktta en situation eller plats i det offentliga rummet och på något sätt förändra den, jag valde att åka busslinje 1 i Umeå. I början kändes det ganska positivt; mycket nya människor att se på och under tiden skickade jag även sms till mina vänner och bekanta och bad om att få ta del av deras erfarenheter av att åka buss. Så småningom växte det fram ett mönster vilket jag märkte att ingen vek ifrån.

Ingen satt sig bredvid någon annan om det fanns plats någon annan stans, ingen verkade intresserad av kontakt av något slag, de flesta skärmade av sig på något sätt. Alla dessa beteenden är i sig ganska normala, man vill ta sig från punkt a till punkt b så snabbt som möjligt.

Det jag gjorde var att utnämna mig själv till de oskrivna lagarnas väktare och vakta de beteenden jag tidigare hade iakttagit. Jag satte upp en lista på de regler jag ansåg folk följde; Inte sätta sig bredvid någon man inte känner, inte prata med varandra på bussen, sitta ordentligt i sätena, inte göra det för bekvämt för sig, inte prata i mobil, och inte ha det för roligt.

Jag frågade folk som satte sig bredvid varandra om de var bekanta, var de inte det visade jag dem till en tom plats, satt folk och pratade bad jag dem vara tysta, satt de för bekvämt bad jag dem sitta ordentligt.

Vad jag hade förväntat mig var arga bemötanden och förklaring på vad fan jag höll på med, vilket skulle förhoppningsvis leda till diskussion om varför vi beter oss alla på ett visst sätt i en situation som att åka buss. Men istället lydde alla och gjorde exakt som jag sa. Jag kände mig som en våldsutövare och fascist.

Att busschauffören skrek ut i högtalarna att man visst kunde prata på bussen var nog det mest positiva, hon ifrågasatte även vad jag höll på med och tyckte att till nästa gång kunde jag väl varna i förväg så att folk visste vad de skulle bemöta.