Vi sätter på en videokamera, vi anlägger en blick, vi närmar oss ett skeende.

ETT: Vi zoomar in, vi står i närbild. Det är en liten flodhäst i blått plysch. Den har tillverkats i en fabrik i tredje världen, genomlevt en mödosam transportsträcka, och hamnat i närheten av polcirkeln. Den ägs av en medelålders kvinna. Hon arbetar som Sfi-lärare i Umeå och tar med sig den i en tygkasse till lektionen. I klassrummet sitter människor som nyss anlänt till landet och behöver lära sig språket. Läraren arbetar med interaktiv pedagogik och med flodhästens hjälp försöker hon påskynda inlärningsprocessen. Hon sätter den framför sitt ansikte och går fram till en man. ”Jag kommer också från Afrika”, säger hon. Kameran fixerar det blå tyget.
TVÅ: Vi zoomar ut, vi står i utkanterna. Det är ett allomfattande mörker. Inuti mörkret sitter en integrationssekreterare och pratar. Det låter som om han gestikulerar, men vi ser honom inte. Han säger: ”Om alla går till skolan och sjuttiofem procent inte fixar det, är det skolan det är fel på. Sjuttiofem procent kan inte vara dumma i huvudet.”  Det är någonting med hans röst som låter annorlunda. Som om han en gång själv suttit i den där skolbänken efter att ha genomlevt en transportsträcka. Ljudvågorna studsar mot mikrofonen.
TRE: Vi zoomar in, vi är i bildens mitt. Det är en gemytlig stämning. Några Sfi-lärare i Umeå sitter och talar om sitt arbete. Vi rör oss mellan deras olika ansikten. Det är en kakofoni av röster: ”Uttalet får aldrig bli så att det blir jobbigt för en svensk att lyssna på.” Eller: ”Man kan inte bli svensk medborgare om man bara pratar hottentotska.” Och: ”Om man kommer till ett nytt land får man finna sig i att bli barn på nytt.” Kameran fixerar ett leende.

Vi stänger av videokameran, vi sluter våra ögon, skeendet upprepar sig.

/Athena Farrokhzad

Intervju med Ali Javaheri